Tror du att du får se allt som en Facebook-sida publicerar bara för att du gillar den? Fel. Tror du att du ser allt ett Twitter-konto skriver bara för att du följer det? Fel.
På Facebook är du utlämnad till de algoritmer som väljer vad du ska få se. På Twitter gäller det att vara aktiv för att inte bli omsprungen av publiceringstempot.
Men i somras upptäckte jag en lösning. RSS-läsaren Inoreader. Som inte bara låter mig prenumerera på RSS-flöden utan dessutom dessutom både Facebook-sidor och Twitter-konton.
RSS bästa verktyget för omvärldsbevakning #
RSS är det i särklass bästa verktyget för den delen av omvärldsbevakningen som handlar om att hålla koll på favoritsajterna. Istället för att behöva surfa runt från webbplats till webbplats för att se om något nytt publicerats sedan sist kommer alla nya rubriker till mig, samlat på ett och samma ställe. Om RSS-läsaren är motsvarigheten till brevlådan, är RSS-prenumerationen att jämföra med en tidningsprenumeration. Jag behöver inte höra av mig till redaktionen för att kolla om de är klara med nästa nummer. Det dyker istället upp i brevlådan när det är klart.
Men oavsett vad jag tycker så känns det som om RSS lever på lånad tid. Istället är det Facebook och Twitter som tagit över rollen som insparkare till en majoritet av världens webbplatser. Av uppenbara skäl. RSS blev aldrig någon mainstream-lösning, medan användarna flockas till de sociala nätverken.
Men när det gäller mer systematisk omvärldsbevakning är RSS på flera sätt bättre än både Facebook och Twitter.
När RSS är bättre än Facebook #
Den genomsnittlige Facebook-användaren hade får två år sedan 1500 nya händelser som väntade när hen kollar vad som hänt sedan sist1. Det är statusuppdateringar och bilder från vänner, det är nya inlägg i grupper – och det är inlägg från de sidor du gillar.
Problemet är att ingen har tid att ta sig igenom 1500 uppdateringar. Om allt nytt visades i kronologisk ordning, med senaste händelsen överst, är risken stor att du missar något som du verkligen vill se.
Bakom kulisserna på Facebook finns därför mängder av regler som försöker hitta de saker som du verkligen inte vill missa. Exakt hur de här reglerna är formulerade vet bara de anställda på Facebook. Men en del är känt. Det spelar bland annat roll vem som gjort en uppdatering. Är det någon som du ofta kommunicerar med på Facebook är sannolikheten till exempel större att du vill se inlägget än om det är gjort av en gammal klasskamrat som du aldrig har någon kontakt med. En bild som många gillat eller kommenterat verkar vara intressant och rankas därför högre än en bild som ingen bryr sig om.
Problemet med sidor på Facebook jämfört med RSS-prenumerationer är alltså att jag som mottagare är utlämnad till Facebooks algoritmer. Att jag gillar en sida betyder inte att jag får se allt som publiceras på den. Allt nytt som finns tillgängligt att visa för mig när jag tittar in på Facebook rankas i realtid – och det som jag sannolikt är mest intresserad av väljer algoritmerna ut att visa för mig.
Men om det finns innehåll som jag vet att jag vill se, oavsett om det för tillfället ställs emot bilder från bästa vännens bröllop blir det problem. Kanske inte just då. Men sen, när jag är klar med att återuppleva bröllopsfesten.
Styrkan hos en RSS-läsare är att innehållet är helt ofiltrerat. Det jag prenumererar på är det jag får, varken mer eller mindre. Och det ligger och väntar tills dess att jag har tid att titta på det, och själv bedöma om jag vill läsa eller inte.
När RSS är bättre än Twitter #
På Twitter är flödet (än så länge till största delen) opåverkat av algoritmer. Senaste tweeten från de konton jag följer hamnar överst och därefter resten i kronologisk ordning. Här blir problemet istället realtidsaspekten, att det jag är intresserad av riskerar att hamna långt bak i flödet. Jag kan förvisso gå in och titta vad mina favoritkonton tweetat under senaste dygnet, men det är inte bättre än att gå in på favoritsajterna. Det är ett manuellt jobb som ska komma ihåg att göras och hinnas med.
Styrkan hos RSS #
Två av fördelarna hos RSS är alltså att innehållet är ofiltrerat och att det ligger och väntar på mig tills dess att jag har tid att titta på det.
Och att alla mina prenumerationer finns samlade på ett och samma ställe. Med bara ett ställe att kolla ökar chansen att jag kommer ihåg. Och möjligheten att sortera prenumerationer i olika mappar gör det möjligt att prioritera: Är tiden knapp läser jag bara de viktigaste.
Inoreader är lösningen #
Men det hjälper föga att jag tycker så här, när allt fler väljer bort RSS till förmån för Facebook och/eller Twitter.
I somras upptäckte jag en ny RSS-läsare, Inoreader. Och den visade sig ha en lösning på hela problemet. I Inoreader går det inte bara att prenumerera på RSS-flöden, utan dessutom följa både Facebook-sidor och Twitter-konton. Och därmed är jag inte längre utlämnad till vare sig Facebooks-algoritmer eller Twitters realtidsflöde. Istället finns alla inlägg som görs på de sidor och från de konton jag värderar högst tillgängliga när jag ändå skummar igenom alla rubriker som kommit i mina RSS-prenumerationer.
Med ett gratiskonto hos Inoreader går det bara att lägga till en Facebook-sida och ett Twitter-konto. Men så snart man blir betalande användare hos Inoreader går det att lägga till fler.
- News Feed FYI: A Window Into News Feed – https://www.facebook.com/business/news/News-Feed-FYI-A-Window-Into-News-Feed ↩